Överlevnad....
Jag fixade det!
Vi har haft ett redigt jävla överlevnadsdygn i skolan igår och natten till idag!
Med andra ord så har jag klarat mig utan mat från igår morse, ca 7 på morgonen till idag typ samma tid om man bortser från den maten vi hittade i skogen (fick ihop kantareller till ca 2dl svampsoppa)
Vi startade vid ca 9 måndag morgon och uppgiften var att bygga ett vindskydd där vi skulle spendera natten, fixa en ordentlig eldstad med reflektor för att få värme under natten, skaffa mat och en massa mer.
Behöver jag tillägga att det enda vi hade med oss var kläderna på kroppen, en kniv, en liten yxa och en ask med lite småplock som krokar, lina, någon buljongtärning och så. Det var jag och min gode vän Niklas som genomförde detta tillsammans.
Vi beslutade oss för att bygga ett fristående skydd, d.v.s. inte mot någon sten eller liknande eftersom det då kan bli väldigt kallt på natten från stenen. Bilder på skyddet ska upp så fort jag tagit dem! ^^
Aja, ett skydd byggdes, svamp och lingon plockades, ett fiskeförsök påbörjades, eldstad fixades, ved samlades, nästan allt var klart innan natten föll. Själv tycker jag att vår insats var mycket god och att vi lyckades väl med vår uppgift.
Något som jag tänkte på under dygnet var att man klarar väldigt mycket även om man inte ätit något på väldigt länge, jag trodde att man skulle bli orkeslös och slö, men det blev jag ej, inte förrens långt in på natten. Natten var det jobbiga i det hela, det var då kylan kom. På något vis lyckades vi inte vinkla in värmen från vår brasa in i vindskyddet och det blev hemskt kallt där inne. Natten fick istället spenderas mestadels i en sittande och stående ställning.
Hur som helst så är man helt klar lite stolt nu efter att ha genomfört denna strapats, även om det inte låter så otroligt jobbig.
Vi har haft ett redigt jävla överlevnadsdygn i skolan igår och natten till idag!
Med andra ord så har jag klarat mig utan mat från igår morse, ca 7 på morgonen till idag typ samma tid om man bortser från den maten vi hittade i skogen (fick ihop kantareller till ca 2dl svampsoppa)
Vi startade vid ca 9 måndag morgon och uppgiften var att bygga ett vindskydd där vi skulle spendera natten, fixa en ordentlig eldstad med reflektor för att få värme under natten, skaffa mat och en massa mer.
Behöver jag tillägga att det enda vi hade med oss var kläderna på kroppen, en kniv, en liten yxa och en ask med lite småplock som krokar, lina, någon buljongtärning och så. Det var jag och min gode vän Niklas som genomförde detta tillsammans.
Vi beslutade oss för att bygga ett fristående skydd, d.v.s. inte mot någon sten eller liknande eftersom det då kan bli väldigt kallt på natten från stenen. Bilder på skyddet ska upp så fort jag tagit dem! ^^
Aja, ett skydd byggdes, svamp och lingon plockades, ett fiskeförsök påbörjades, eldstad fixades, ved samlades, nästan allt var klart innan natten föll. Själv tycker jag att vår insats var mycket god och att vi lyckades väl med vår uppgift.
Något som jag tänkte på under dygnet var att man klarar väldigt mycket även om man inte ätit något på väldigt länge, jag trodde att man skulle bli orkeslös och slö, men det blev jag ej, inte förrens långt in på natten. Natten var det jobbiga i det hela, det var då kylan kom. På något vis lyckades vi inte vinkla in värmen från vår brasa in i vindskyddet och det blev hemskt kallt där inne. Natten fick istället spenderas mestadels i en sittande och stående ställning.
Hur som helst så är man helt klar lite stolt nu efter att ha genomfört denna strapats, även om det inte låter så otroligt jobbig.
(Bilden har väl inget direkt med överlevnadsdygnet att göra, men eftersom detta trots allt främst är en bildblogg där jag ska lägga ut mina bilder så får den vara med ändå ^^ .)
YEEEEEEEEEEES! ...
YEEEEEEEEEEES!
Jag är stolt ägare av en ny Nikon D80 med 18-135mm optik!
Jag är hyffsat glad nu, ja! ^^
Jag är stolt ägare av en ny Nikon D80 med 18-135mm optik!
Jag är hyffsat glad nu, ja! ^^
Lumpen...
Det är lite roligt, jag har börjat se fram emot att göra lumpen nu, jag tror verkligen att det skulle vara något för mig, en stor jävla utmaning.. Dock så gjorde jag misstaget att slinka in på det samtalsämnet med min käre farfar idag, som inte hade så mycket som ett enda gott minne från sin tjänstgöring. Vi satt och diskuterade det där fram och tillbaka hurvida det var en god erfarenhet och upplevelse.
Mina argument var att saker och ting har ändrats sedan har låg inne, att det antagligen inte var så hemskt och att jag trots allt näst intill valt att göra lumpen medan han var tvungen, jag menar det måste göra skillnad på helhetsintrycket. Hans argument var att det kom inget gott ur det hela och att jag inte visste eftersom jag inte gjort det, vilket han uppenbarligen hade rätt i eftersom jag inte har gjort lumpen än.
(bilden har inget med texten att göra)
Jag tror dock att det är en upplevelse som man inte gärna missar, bara vetskapen om att man klarat av det betyder nog mycket.. Alla som jag prata med om lumpen som är under 24-25 år har ändå gett ifrån sig en överhuvudtaget possetiv bild av det hela så det är defenitivt något jag ska göra... Gör man det inte nu, så kommer chansen aldrig åter..
Säg mig, du som har gjort lumpen, var det värt det eller ej?
Mina argument var att saker och ting har ändrats sedan har låg inne, att det antagligen inte var så hemskt och att jag trots allt näst intill valt att göra lumpen medan han var tvungen, jag menar det måste göra skillnad på helhetsintrycket. Hans argument var att det kom inget gott ur det hela och att jag inte visste eftersom jag inte gjort det, vilket han uppenbarligen hade rätt i eftersom jag inte har gjort lumpen än.
(bilden har inget med texten att göra)
Jag tror dock att det är en upplevelse som man inte gärna missar, bara vetskapen om att man klarat av det betyder nog mycket.. Alla som jag prata med om lumpen som är under 24-25 år har ändå gett ifrån sig en överhuvudtaget possetiv bild av det hela så det är defenitivt något jag ska göra... Gör man det inte nu, så kommer chansen aldrig åter..
Säg mig, du som har gjort lumpen, var det värt det eller ej?
Framtid
Praktiken är nu avklarad, en vecka på miljökontoret i Smedjebacken. Snart ett halvår kvar till studenten, nästan ett år tills att jag rycker in. Om 2 år så kommer jag att vara ”fri” än en gång, den stora frågan är bara, vad fan ska man göra då?
För att återkoppla lite, praktiken jag var på va en väldigt intressant upplevelse, fick vara med en man som hette Bo och se hur hans vardag såg ut, allt mellan bygglovsförfrågningar till djurskyddsärenden. Men är det något för mig, nej jag tror inte det. Jag vill kunna plugga ett max två år till och sedan få ett ganska bra jobb. Det känns nästan som en omöjlighet i dagens samhälle då det nästan alltid finns mycket mer kompetent personal till i princip alla jobb på marknaden.
Så med andra ord, har man inte vidareutbildat sig så känns det som ett ”mission impossible” att få ett schyst kneg. Såvida man inte har rätt kontakter. Sen kanske man får en annan syn på att plugga efter ett år ”ledigt” vad vet jag, men just nu är de ambitionerna låga.
Hur ska man få upp sin ambition?
För att återkoppla lite, praktiken jag var på va en väldigt intressant upplevelse, fick vara med en man som hette Bo och se hur hans vardag såg ut, allt mellan bygglovsförfrågningar till djurskyddsärenden. Men är det något för mig, nej jag tror inte det. Jag vill kunna plugga ett max två år till och sedan få ett ganska bra jobb. Det känns nästan som en omöjlighet i dagens samhälle då det nästan alltid finns mycket mer kompetent personal till i princip alla jobb på marknaden.
Så med andra ord, har man inte vidareutbildat sig så känns det som ett ”mission impossible” att få ett schyst kneg. Såvida man inte har rätt kontakter. Sen kanske man får en annan syn på att plugga efter ett år ”ledigt” vad vet jag, men just nu är de ambitionerna låga.
Hur ska man få upp sin ambition?
Flickvän på besök....
Flickvän på besök. Efter ca en månad är det snart dags igen, då sätter hon äntligen sig på tåget igen, påbörjar sin resa hit än en gång. Vi har varit tillsammans länge, tänker man efter så är det inte alls lång tid kvar till vårat 4års jubileum. När den dagen är nådd så har vi haft ett distansförhållande i ca 3år och 10månader. Det är en lång tid när man bara kunnat ses ca var tredje, var fjärde vecka. Jag skulle dock vilja säga det att vi är levande bevis på att dessa förhållanden kan fungera, om bara kärleken finns där! Nu skulle jag även vilja påstå att det gör den och i överflöd!
Nej, men det jag försöker att säga är att man ska inte ge upp ett distansförhållande bara för att man inte kan träffas så ofta eller för att man vet att det kommer förbli på distans ett tag framöver så länge man älskar den personen man är tillsammans med, så länge det finns kärlek där, så finns det en anledning till att kämpa, precis som vi har gjort. Detta är något jag är oerhört glad över, då jag vet att hon är mitt livs kärlek.
Kommer alltid att älska henne.
Nej, men det jag försöker att säga är att man ska inte ge upp ett distansförhållande bara för att man inte kan träffas så ofta eller för att man vet att det kommer förbli på distans ett tag framöver så länge man älskar den personen man är tillsammans med, så länge det finns kärlek där, så finns det en anledning till att kämpa, precis som vi har gjort. Detta är något jag är oerhört glad över, då jag vet att hon är mitt livs kärlek.
Kommer alltid att älska henne. Ammunitionsröjningsgruppbefäl...
Idag hände det, mamma och pappa kom hem och pappa ropade: Micke, du har fått brev från pliktverket, säkert en frisedel! När jag mönstrade så försökte jag ändå göra så bra ifrån mig som möjligt, ville verkligen göra lumpen. Hjärtat började slå lite fortare, pulsen steg. Jag gick in i köket, tog kuvertet och öppnade. Skummade igenom det en gång, endast för att göra det igen direkt efteråt. Satte mig och tittade tomt ut i luften. - Är det en frisedel?, frågade mamma lite skämtsamt. - Nej, det är en inkallelse, svarade jag efter någon sekund. Det är skumt, när jag var och mönstrade så var jag hur taggad som helst, nu när jag blev inkallad så blev det genast lite overkligt. Ett år, ett helt år till har jag redan bestämt för mig vad jag ska syssla med.
(bror min på bilden)
Det är både upp och ner med hur jag känner inför det hela, dels så känner jag att jag kommer att känna att det var ett misstag att inte göra lumpen senare i livet då jag tror att det ändå är en unik upplevelse.
Samtidigt som jag känner att då är det ytterligare ett år tills jag kan börja leva mitt liv på riktigt med min sötnos.
Nu är det som det är dock. Och jag och hjärtat, vi klarar även detta, det vet jag!
Vad jag ska rycka in som? JA803 Ammunitionsröjningsgruppbefäl!
(bror min på bilden)
Det är både upp och ner med hur jag känner inför det hela, dels så känner jag att jag kommer att känna att det var ett misstag att inte göra lumpen senare i livet då jag tror att det ändå är en unik upplevelse.
Samtidigt som jag känner att då är det ytterligare ett år tills jag kan börja leva mitt liv på riktigt med min sötnos.
Nu är det som det är dock. Och jag och hjärtat, vi klarar även detta, det vet jag!
Vad jag ska rycka in som? JA803 Ammunitionsröjningsgruppbefäl!
Felaktig kärlek!?
Jag är inte religiös, jag tror inte på någon gud. Det jag tror på, det är kärlek. Jag har alltid tänkt att kärlek är något som aldrig kan vara fel. Hetro, homo eller bi, jag har alltid tyckt att det är okey! Idag har den tanken, att kärlek aldrig kan vara fel, fått sig en rejäl törn.
Jag såg en dokumentär om syskonkärlek, med andra ord, syskon som är tillsammans i ett intimt förhållande och allt vad det innebär. Precis när jag insåg vad dokumentären handlade om så blev jag väldigt förvånad och lite upprörd. Jag förstod inte, och förstår fortfarande inte hur man kan bli kär i ett syskon på ett sådant sätt.
I dokumentären pratade de om att det fanns en genetisk sexuell dragning till syskonet, och när jag tänker efter så är det kanske samma sak som att dras till samma kön, motsatta eller bägge, det bara finns där och man rår inte för det. När jag tittar på dokumentären så sitter flera syskonpar och pratar om sin situation, hur de blir hatade, hur de får höra glåpord efter sig. De ser på varandra med den där speciella blicken som man bara ger till den som man verkligen älskar. Jag kan inte annat än att känna lite medlidande, stackars människor som ska behöva stå ut med något sådant.
Ett par i Tyskland hade fått ett barn tillsammans och pappan/brodern stod inför ett ganska långt fängelsestraff p.g.a. av detta då det är olagligt. Han överklagade det hela och hans advokat jämförde situationen med något som hänt i Tyskland många år tidigare i samband med andra världskriget där staten i Tyskland kunde bestämma vilka som inte skulle få ha barn tillsammans med varandra och vilka som inte skulle få ha det. Likhetens finns, men om det är samma sak, det är upp till dig att besluta.
Men fortfarande så är detta ett brott, hur oskyldiga de än verkar, hur söt deras unge än är. Denna lag finns till för att hindra bl.a. syskon att skaffa barn tillsammans eftersom risken att det blir något allvarligt fel på barnet är stor. Även om det inte verkar vara så i detta fall så är risken att något går väldigt snett mycket större än i ett vanligt förhållande där parterna inte är släkt med varandra.
Men om syskon inte får skaffa barn tillsammans, ska de då få adoptera istället?
Det är en knivig fråga, då jag anser att det är ungefär samma sak som om ett homosexuellt par ska adoptera, problematiken ligger i att barnets uppväxt inte kommer bli som alla andras och risken att barnet blir mobbat och utstött känns större. De får även en annan verklighetsuppfattning än andra barn när deras föräldrar inte är som alla andra ”vanliga föräldrar”. Sedan ska jag tillägga att jag ser inget fel i att homosexuella adopterar. Tycker jag med andra ord att det skulle vara okey att ett förälskat syskonpar adopterade? Nej, det fungerar inte i mitt huvud, jag tror inte att det är bra att föra vidare budskapet att det är okey att älska sin bror/syster på ett sådant sätt.
En fråga om tid?
Vem vet, det är kanske bara en fråga om tid innan något sådant är accepterat. För inte alls många år sedan fick många lära sig att det var något fel med homosexuella människor, att de hade något fel i och att det var därför de drogs till samma kön. Den synen är ganska gammal nu och många ser på homosexuallitet med helt andra ögon nu än vad vi gör idag. Det jag försöker säga är att jag kan kanske inte acceptera den sortens syskonkärlek p.g.a. min uppfostran då det aldrig varit okey med den sortens relation, men om man ändrar sitt synsätt precis som med homosexualiteten och visar detta för nästa generation så är det mycket möjligt att många av dem kommer att tycka att syskonrelationer är okey då de inte växt upp med att det är ”fel”.
Rätta mig om jag har fel, kommentera gärna, lämna hotmail så jag kan svara!
Jag såg en dokumentär om syskonkärlek, med andra ord, syskon som är tillsammans i ett intimt förhållande och allt vad det innebär. Precis när jag insåg vad dokumentären handlade om så blev jag väldigt förvånad och lite upprörd. Jag förstod inte, och förstår fortfarande inte hur man kan bli kär i ett syskon på ett sådant sätt.
I dokumentären pratade de om att det fanns en genetisk sexuell dragning till syskonet, och när jag tänker efter så är det kanske samma sak som att dras till samma kön, motsatta eller bägge, det bara finns där och man rår inte för det. När jag tittar på dokumentären så sitter flera syskonpar och pratar om sin situation, hur de blir hatade, hur de får höra glåpord efter sig. De ser på varandra med den där speciella blicken som man bara ger till den som man verkligen älskar. Jag kan inte annat än att känna lite medlidande, stackars människor som ska behöva stå ut med något sådant.
Ett par i Tyskland hade fått ett barn tillsammans och pappan/brodern stod inför ett ganska långt fängelsestraff p.g.a. av detta då det är olagligt. Han överklagade det hela och hans advokat jämförde situationen med något som hänt i Tyskland många år tidigare i samband med andra världskriget där staten i Tyskland kunde bestämma vilka som inte skulle få ha barn tillsammans med varandra och vilka som inte skulle få ha det. Likhetens finns, men om det är samma sak, det är upp till dig att besluta.
Men fortfarande så är detta ett brott, hur oskyldiga de än verkar, hur söt deras unge än är. Denna lag finns till för att hindra bl.a. syskon att skaffa barn tillsammans eftersom risken att det blir något allvarligt fel på barnet är stor. Även om det inte verkar vara så i detta fall så är risken att något går väldigt snett mycket större än i ett vanligt förhållande där parterna inte är släkt med varandra.
Men om syskon inte får skaffa barn tillsammans, ska de då få adoptera istället?
Det är en knivig fråga, då jag anser att det är ungefär samma sak som om ett homosexuellt par ska adoptera, problematiken ligger i att barnets uppväxt inte kommer bli som alla andras och risken att barnet blir mobbat och utstött känns större. De får även en annan verklighetsuppfattning än andra barn när deras föräldrar inte är som alla andra ”vanliga föräldrar”. Sedan ska jag tillägga att jag ser inget fel i att homosexuella adopterar. Tycker jag med andra ord att det skulle vara okey att ett förälskat syskonpar adopterade? Nej, det fungerar inte i mitt huvud, jag tror inte att det är bra att föra vidare budskapet att det är okey att älska sin bror/syster på ett sådant sätt.
En fråga om tid?
Vem vet, det är kanske bara en fråga om tid innan något sådant är accepterat. För inte alls många år sedan fick många lära sig att det var något fel med homosexuella människor, att de hade något fel i och att det var därför de drogs till samma kön. Den synen är ganska gammal nu och många ser på homosexuallitet med helt andra ögon nu än vad vi gör idag. Det jag försöker säga är att jag kan kanske inte acceptera den sortens syskonkärlek p.g.a. min uppfostran då det aldrig varit okey med den sortens relation, men om man ändrar sitt synsätt precis som med homosexualiteten och visar detta för nästa generation så är det mycket möjligt att många av dem kommer att tycka att syskonrelationer är okey då de inte växt upp med att det är ”fel”.
Rätta mig om jag har fel, kommentera gärna, lämna hotmail så jag kan svara!
Vad vill folk att en blogg ska innehålla?
Jag sitter här i min ensamhet.....
....och funderar, vad vill människor att min blogg ska innehålla? Jag vill ju självklart ha min egen stil på den, men samtidigt är det alltid roligt med någon läsare... Bilder, det är en sak som kommer att fortsättas att fyllas på med, då det är det som är tanken med bloggen, att nå ut med mina bilder till folk, men vad mer?
Vad tycker du gör en blogg intressant?
Jag har kollat på andras bloggar och huvudintresset är ju helt klart mode, kläder och en blogg som skrivs i någon typ av dagboksform. Är det de som gäller, eller kan man få läsare ändå?
Uppskattar något svar!
....och funderar, vad vill människor att min blogg ska innehålla? Jag vill ju självklart ha min egen stil på den, men samtidigt är det alltid roligt med någon läsare... Bilder, det är en sak som kommer att fortsättas att fyllas på med, då det är det som är tanken med bloggen, att nå ut med mina bilder till folk, men vad mer?
Vad tycker du gör en blogg intressant?
Jag har kollat på andras bloggar och huvudintresset är ju helt klart mode, kläder och en blogg som skrivs i någon typ av dagboksform. Är det de som gäller, eller kan man få läsare ändå?
Uppskattar något svar!
En del av ett mysterium..
Tänk, de tunna vingarna, men ändå kan den flyga.. Ganska otroligt!
Rättvist?
En sak som jag stör mig på, det är att på vissa sommarjobb och liknande så får man inte alltid lika lön fast än man kan ha lika stor erfarenhet (eller lika lite) av det man håller på med, fast än man gör exakt samma sak i med samma effektivitet!
Anledningen till denna löneskillnad är ålder. Är man olika gamla så får man olika lön upp till när man fyller 18 år.
Jag frågar mig själv, varför ska de yngre ha mindre betalt, det kan till och med vara så att den yngre personen har långt mycket mer erfarenhet men fortfarande får en lägre timlön än någon som är äldre.
Kan någon förklara detta för mig, varför det ska vara så, då skulle jag bli väldigt lycklig!
Och om ni tänker ”nej, men så är det väl inte” så kan jag tala om för er att så är det tyvärr visst på en hel del jobb, oftast sommarjobb eller tillfälliga jobb!
Kom med argument, ska det vara såhär och i sånt fall, varför ska det vara så?
Anledningen till denna löneskillnad är ålder. Är man olika gamla så får man olika lön upp till när man fyller 18 år.
Jag frågar mig själv, varför ska de yngre ha mindre betalt, det kan till och med vara så att den yngre personen har långt mycket mer erfarenhet men fortfarande får en lägre timlön än någon som är äldre.
Kan någon förklara detta för mig, varför det ska vara så, då skulle jag bli väldigt lycklig!
Och om ni tänker ”nej, men så är det väl inte” så kan jag tala om för er att så är det tyvärr visst på en hel del jobb, oftast sommarjobb eller tillfälliga jobb!
Kom med argument, ska det vara såhär och i sånt fall, varför ska det vara så?
Jag är Unik!?
Grattis!
Du utgör 1 / 6839272000 del av jordens befolkning enligt denna sida:
http://www.ibiblio.org/lunarbin/worldpop
Antalet människor ökar ständigt, för varje sekund som går!
År 1970 så fanns det 3912173012 personer enligt samma sida! Det är en ökning på ca 75% under nästan 40 år!
Om man tar jordens befolkning idag och ökar den med 75% så skulle det finnas 11968726000 människor på vår planet.
Det är nästan 12 miljarder människor.
Om antalet människor kommer öka i samma hastighet som i perioden 1970-2008 så finns risken att år 2050 bor det nästan 12 miljarder människor på vår jord.
Den stora frågan är, Kommer vår jord klara detta eller kommer den kollapsa?
Innan människan så löste naturen detta på ett grymt men effektivt sätt själv. När en population av en art blev för stor för en area, den naturliga bärgränsen blev uppnåd, så löste ofta någon stor sjukdom ut, maten tog slut eller en naturkatastrof tog kol på en stor del av populationen.
Vi som människor går emot naturen genom våra mediciner, våra vaccin och liknande eftersom naturen på så vis inte kunnat hålla antalet nere. Vi hittar ständigt nya metoder för att utnyttja marken, vattnet, luften för att få fram föda, el och annat och tack vare detta så minskar det inte alls så många människor genom svält som det hade gjort annars.
Vår sjukvård gör att många fler förblir i livet som antagligen inte skulle gjort det annars.
Nyfödda som för bara hundra år sedan inte skulle ha en chans överlever idag tack vare ny kunskap och teknologi.
Svaret på min fråga är nog att jorden kommer inte att klara detta om vi fortsätter i samma takt. När vi når bristningsgränsen vet jag ej, men om vi som sagt fortsätter som vi gör så kommer vi att nå naturens naturliga bärgräns och det kan vara snart.
Du utgör 1 / 6839272000 del av jordens befolkning enligt denna sida:
http://www.ibiblio.org/lunarbin/worldpop
Antalet människor ökar ständigt, för varje sekund som går!
År 1970 så fanns det 3912173012 personer enligt samma sida! Det är en ökning på ca 75% under nästan 40 år!
Om man tar jordens befolkning idag och ökar den med 75% så skulle det finnas 11968726000 människor på vår planet.
Det är nästan 12 miljarder människor.
Om antalet människor kommer öka i samma hastighet som i perioden 1970-2008 så finns risken att år 2050 bor det nästan 12 miljarder människor på vår jord.
Den stora frågan är, Kommer vår jord klara detta eller kommer den kollapsa?
Innan människan så löste naturen detta på ett grymt men effektivt sätt själv. När en population av en art blev för stor för en area, den naturliga bärgränsen blev uppnåd, så löste ofta någon stor sjukdom ut, maten tog slut eller en naturkatastrof tog kol på en stor del av populationen.
Vi som människor går emot naturen genom våra mediciner, våra vaccin och liknande eftersom naturen på så vis inte kunnat hålla antalet nere. Vi hittar ständigt nya metoder för att utnyttja marken, vattnet, luften för att få fram föda, el och annat och tack vare detta så minskar det inte alls så många människor genom svält som det hade gjort annars.
Vår sjukvård gör att många fler förblir i livet som antagligen inte skulle gjort det annars.
Nyfödda som för bara hundra år sedan inte skulle ha en chans överlever idag tack vare ny kunskap och teknologi.
Svaret på min fråga är nog att jorden kommer inte att klara detta om vi fortsätter i samma takt. När vi når bristningsgränsen vet jag ej, men om vi som sagt fortsätter som vi gör så kommer vi att nå naturens naturliga bärgräns och det kan vara snart.
Back To School Again....
Det är intressant, i över nio år går vi i grundskola. Vi har lärt oss att läsa, skriva, stava, räkna och en massa annat.
Vill man bli något så är 3-4 år gymnasie näst intill ett krav och allra helst så ska man studera ytterligare i 3-5 år om man ska bli hyffsat framgångsrik. Medellivslängden för en man i Sverige är ca 78 år, d.v.s att man sitter bakom skolbänken ca 22% av sitt liv om man studerar både på gymnasie och 5år högskola.
Därav bör man börja jobba, låt säga när man är 25år gammal. För att fixa en skaplig pension så ska man fortsätta att jobba tills man blir uppåt 65år gammal. Det är ca 51% av ens levnadstid. Då har man ytterligare ca 17% kvar av sitt liv till att njuta.
Som liten så har man ca 6-7 år på sig innan skola och lekis sätter igång.. Eller 8% av sitt liv..
Det lustiga i kråksången är att när man är liten så inser man inte hur bra man hade det, utan krav eller liknande på sig..
När man började skolan så förstod man inte att det för varje år skulle bli värre och därav glömde man av att njuta av de ögonblick man kunde..
Man skymtar till lediga stunder på helgerna som försvinner lika fort som de kom, på loven som känns kortare och kortare för varje år...
Man tar studenten och festar och firar i en vecka.....
....sen är det bara att börja jobba tills ens leder är alldeles för trötta för de långa vandringarna som man hade planerat att göra när man gått i pension. Synen för dåligt. Benen för sköra.
Då är det bara att sätta sig i en stol och tyna bort...!
(Denna text är en väldigt pessimistisk, den är skriven för att få Dig att inse att om du inte tar tag i ditt liv och tar tillvara på varje dag, tar tillvara på alla du träffar och allt du vill göra.....
.....så finns chansen att livet rinner ut i sanden! )
Som ett litet slutord så skulle jag vilja säga, det viktiga är kanske inte vad man blir här i livet, vad man åstakommer eller att man upplever allt som går att uppleva, utan det viktiga är enligt mig Vem man upplever det med!
Vill man bli något så är 3-4 år gymnasie näst intill ett krav och allra helst så ska man studera ytterligare i 3-5 år om man ska bli hyffsat framgångsrik. Medellivslängden för en man i Sverige är ca 78 år, d.v.s att man sitter bakom skolbänken ca 22% av sitt liv om man studerar både på gymnasie och 5år högskola.
Därav bör man börja jobba, låt säga när man är 25år gammal. För att fixa en skaplig pension så ska man fortsätta att jobba tills man blir uppåt 65år gammal. Det är ca 51% av ens levnadstid. Då har man ytterligare ca 17% kvar av sitt liv till att njuta.
Som liten så har man ca 6-7 år på sig innan skola och lekis sätter igång.. Eller 8% av sitt liv..
Det lustiga i kråksången är att när man är liten så inser man inte hur bra man hade det, utan krav eller liknande på sig..
När man började skolan så förstod man inte att det för varje år skulle bli värre och därav glömde man av att njuta av de ögonblick man kunde..
Man skymtar till lediga stunder på helgerna som försvinner lika fort som de kom, på loven som känns kortare och kortare för varje år...
Man tar studenten och festar och firar i en vecka.....
....sen är det bara att börja jobba tills ens leder är alldeles för trötta för de långa vandringarna som man hade planerat att göra när man gått i pension. Synen för dåligt. Benen för sköra.
Då är det bara att sätta sig i en stol och tyna bort...!
(Denna text är en väldigt pessimistisk, den är skriven för att få Dig att inse att om du inte tar tag i ditt liv och tar tillvara på varje dag, tar tillvara på alla du träffar och allt du vill göra.....
.....så finns chansen att livet rinner ut i sanden! )
Som ett litet slutord så skulle jag vilja säga, det viktiga är kanske inte vad man blir här i livet, vad man åstakommer eller att man upplever allt som går att uppleva, utan det viktiga är enligt mig Vem man upplever det med!
Flickan som stöttade! <3
Det var en tjej som hela tiden stöttade mitt fotande, ett stöd som var väldigt skönt att ha. Någon som uppmuntrade mig, berömde mig!
En Tjej som Stöttade mig i precis allt om jag ska vara ärlig, precis som jag alltid försökte vara där och stötta henne..
En Tjej som jag Älskar,
Mer än något annat! <3
Porträttfoto...
Det var väl egenteligen denhär grabben som slog upp ögonen för mig när det gällde porträttfoto, efter vår lite fototur och dessa bilder!
Det var de första porträttbilderna som jag tog tror jag!
Då var det inget snack om externa blixtar utan en liten lampa och Långa slutartider!
Det var de första porträttbilderna som jag tog tror jag!
Då var det inget snack om externa blixtar utan en liten lampa och Långa slutartider!
Historia!
Jag blev inlurad i fotandet av främst två av mina vänner under ettan och tvåan på gymnasiet och för ca ett år sedan köpte jag in in första kamera, en Nikon D40. Den blev min främste fotovän och den har tjänat mig väl sedan dess. Kan dock snart vara dax att låta den gå i pension och förnya mig, men det får vi se
Jag fotar allt mellan himmel och jord, det som faller mig in helt enkelt men på senare tid har det blivit allt mer porträtt och människor. Mitt mål med fotande är att ta bilder som inte liknar någon annans bilder, något som kan verka omöjligt i dagens samhälle
Startskottet...
Detta är då startskottet för CybexFoto! Denna bloggen ska fyllas av bilder och tillhörande texter, den ska fyllas till bristningsgränsen! Så är du fotointreserad, lägg till den som en av dina favoriter och följ med under tiden som jag utforskar Fotots Underliga värld!
