Utkast: Vad kom ...
Vad kom först, hönan eller ägget?
Ja, vad kom först, bilden eller idéen?
Ofta tycker jag att man kommer på idéen eller bildtexten efter att bilden är tagen, eller att man kommer på hur man vill att en bild ska bli, Sen kommer man på vad den symboliserar. Denna gång var det raka motsatsen. Jag har funderat på detta ett tag, och för ett tag sedan blev det väldigt uppenbart... Jag pratade igenom det med en del av mina vänner..
Vad är det jag pratar om nu då?
Jo, hur någon verkar vara, hur någon verkar ha det och hur de sedan Verkligen har det så att säga.. Jag insåg hur dålig koll jag ändå har på många av mina vänner mår för att de sätter antaligen upp en fasad runt sig där allt är som vanligt fastän allt inte är så bra som det verkar och jag måste säga att det gör mig lite ledsen att inte veta hur mina vänner har det och hur de mår. Men samtidigt är det kanske inget som man bara slänger ur sig, berättar för alla?
Det är kanske svårt att öppna sig och låta alla se sitt riktiga jag?
Finns det en rädsla för att öppna upp? En rädsla att människor i ens omgivning ska tycka att man är svag när man berättar vad som tynger en? Att de inte ska tycka om en för den man verkligen är när man visar sitt sanna jag?
Det är svåra frågor. Men jag hoppas och tror att man i sällskap av sina vänner känner att man kan släppa fasaden och berätta om sina problem och att de accepterar en för det man är, för den man är!
Ja, vad kom först, bilden eller idéen?
Ofta tycker jag att man kommer på idéen eller bildtexten efter att bilden är tagen, eller att man kommer på hur man vill att en bild ska bli, Sen kommer man på vad den symboliserar. Denna gång var det raka motsatsen. Jag har funderat på detta ett tag, och för ett tag sedan blev det väldigt uppenbart... Jag pratade igenom det med en del av mina vänner..
Vad är det jag pratar om nu då?
Jo, hur någon verkar vara, hur någon verkar ha det och hur de sedan Verkligen har det så att säga.. Jag insåg hur dålig koll jag ändå har på många av mina vänner mår för att de sätter antaligen upp en fasad runt sig där allt är som vanligt fastän allt inte är så bra som det verkar och jag måste säga att det gör mig lite ledsen att inte veta hur mina vänner har det och hur de mår. Men samtidigt är det kanske inget som man bara slänger ur sig, berättar för alla?
Det är kanske svårt att öppna sig och låta alla se sitt riktiga jag?
Finns det en rädsla för att öppna upp? En rädsla att människor i ens omgivning ska tycka att man är svag när man berättar vad som tynger en? Att de inte ska tycka om en för den man verkligen är när man visar sitt sanna jag?
Det är svåra frågor. Men jag hoppas och tror att man i sällskap av sina vänner känner att man kan släppa fasaden och berätta om sina problem och att de accepterar en för det man är, för den man är!
Kommentarer
Postat av: Sara
Klurigt tänkt där!
Snyggt!
Postat av: Anonym
Ägget kommer före hönan, det är bevisat
Trackback